Hannibal av Karthago kunde ha ändrat historien

Han tågade över Alperna med sina stridselefanter och krossade den romerska armén i slaget vid Cannae. Härföraren från Afrika kunde ha ändrat historiens gång, men tvekade. Istället blev det romarna som utplånade hans hemstad Karthago.

Det är en stjärnklar natt över Marmarasjön i nuvarande Turkiet år 183 f Kr. I ett hus vid stranden blickar en 64-årig man tillbaka på sitt liv.

Hans namn är Hannibal Barkas, fältherren från Karthago, känd som romarnas skräck. I över tio år har han levt i exil, på flykt undan sina fiender. Kanske tänker han på sina döda bröder, eller på sina många segrar – och med dem alla förlorade chanser. För det Rom han var så nära att krossa är nu herre över inte bara Karthago, utan också Spanien, Makedonien och Främre Asien. Från fingret tar han en ring, öppnar en kapsel och sväljer ett dödligt gift.

Svor fiendskap med Rom
När Hannibal var tio år reste familjen till Spanien, där Karthago hade handelskolonier. Men där fanns också koppar- och silvergruvor. Hamilkar startade ett erövringskrig på den Pyreneiska halvön under förevändning att han behövde få fram pengar till krigsskadeståndet.

En berömd anekdot förtäljer att han lät Hannibal svära en högtidlig ed, där pojken lovade att ”aldrig vara vän med romarna”.

Sedan fadern och hans svåger stupat utropades Hannibal till härens överbefälhavare. Året var 221 f Kr och han var endast 26 år gammal. Till en början följde Hannibal faderns strategi, men genom belägringen av staden Saguntum, i sydvästra Spanien, blev situationen genast farligare.

Ett sändebud skickades från Rom för att kräva en förklaring av Karthagos råd. Romaren höll upp sin toga och klargjorde att där fanns två veck, ett för krig och ett för fred, det var bara för rådsmedlemmarna att välja vilket han skulle släppa. ”Det får du själv bestämma”, svarade de. Det blev krig. Genom sin provokation hade alltså Hannibal satt igång konflikten, men det var Rom som lämnade den officiella krigsförklaringen.

Det var Hannibal som hade initiativet. Hans plan var att invadera Italien för att krossa romarna på hemmafronten. Brodern Hasdrubal stannade kvar i Spanien, medan Hannibal tågade iväg i spetsen för en här av både spanjorer och numidier från Nordafrika. Styrkan uppgick till 35,000–40,000 man fotfolk, 10,000 ryttare och 37 stridselefanter.

Överrumplade romarna
Romarna blev totalt överrumplade. En armé under befäl av konsuln Publius Cornelius Scipio sökte strid i Sydfrankrike men lyckades inte få kontakt med karthagerna. Hannibal hade försvunnit och tagit en helt oväntad väg mot Italien – den över Alperna.

Exakt var Hannibal korsade bergen diskuterades redan under antiken, men det relativt låga Montgenèvre-passet är det troligaste alternativet. När karthagerna slutligen nådde fram till våra dagars Turin hade nästan halva styrkan gått under och de flesta elefanterna var döda. Men man var inne i Italien.

Under tiden fortsatte Scipios bror med den romerska armén mot Spanien, medan Cornelius Scipio själv återvände till legionerna i Norditalien. Där trodde han att han skulle få möta en frostskadad och slutkörd fiende, men förlorade istället den första drabbningen. Förstärkningar som just anlänt från Syditalien besegrades kort därpå av Hannibal i slaget vid Trebia.

Begick ett misstag
”Vi har förlorat ett stort slag!”, skrek kort därefter en härold på Forum Romanum, och paniken var inte långt borta. Men nu begick Hannibal ett allvarligt misstag. Istället för att tåga mot Rom valde han att gå i vinterkvarter i Syditalien. Skälet var antagligen en kombinerad brist på belägringsmaskineri och det faktum att Roms bundsförvanter förblev lojala trots motgångarna.

I Rom utnämndes nu en envåldshärskare, en diktator. Valet föll på Fabius Maximus, samme man som förklarat krig inför Karthagos råd. Hans taktik gick ut på att undvika ett öppet fältslag med Hannibal. Istället följde han invasionsarmén i hälarna för att fånga eftersläntrare. Genom detta åstadkom han dels irritation i Hannibals läger, dels att bundsförvanterna hölls lugna, eftersom det hela tiden fanns en romersk armé i närheten. Men gerillataktiken var inte populär. Fabius fick öknamnet Cunctator, ”Sölaren”. Dessutom blev han vid ett tillfälle grundlurad. Hannibal hade blivit innestängd i en dal, men lät på natten binda facklor i hornen på en stor boskapshjord som sattes i sken. Fabius legioner följde efter blossen i tron att det var ett utbrytningsförsök, medan Hannibals armé smet i motsatt riktning.

Triumfen vid Cannae
Året därpå, 216 f Kr, drabbades romarna av det värsta nederlaget någonsin. Två nya konsuler marscherade iväg från Rom i spetsen för en armé på 48,000 infanterister och 6,000 ryttare. Vid den lilla byn Cannae i Apulien väntade Hannibal med 35,000 fotsoldater och 10,000 ryttare.

Hannibal ställde upp sina fotsoldater i en båge i mitten och placerade rytteriet på sidorna. Under romarnas anfall retirerade fotsoldaterna så att bågen slutligen blev konkav, på gränsen till att brista. I dammet och larmet var det snart omöjligt för de enskilda officerarna och soldaterna att överblicka den flera kilometer långa slaglinjen. Då lät Hannibal rytteriet anfalla med full kraft, och plötsligt var de romerska legionerna inneslutna. Detta är det klassiska exemplet på överflygling på flankerna, en så kallad dubbel omfattning.

När fällan väl hade slagit igen hade romarna inte en chans. Striden vid Cannae förvandlades till ett förintelseslag. När skymningen föll hade uppemot 50,000 romare stupat. Hannibals bror Mago avreste till Karthago, där han inför rådet hällde ut guldringar som knipsats från fingrarna på de stupade romarna. Ringarna vägde närmare åtta kilo!

Först nu gick flera av Roms bundsförvanter över på karthagernas sida, och den 30-årige Hannibal kunde i triumf rida in i den rika staden Capua på sin sista elefant. Men Rom fick återigen vänta. Hannibals numidiske kavalleriofficer Maharbal lär ha sagt: ”segra förstår du, Hannibal, men ej att begagna din seger.”

För i denna yttersta stund vägrade romarna att erkänna sig besegrade. Slavar frigavs och fick medborgarskap för att fylla ut leden i legionerna. Förgäves sökte Hannibal erövra viktiga hamnstäder i Neapelbukten, men två år efter inmarschen i Italien var överraskningsmomentet förlorat. Att de grekiska städerna i Syditalien och på Sicilien nu lämnade alliansen med Rom blev en tom framgång, eftersom de inte ställde upp med några soldater. Men värst av allt: det kom inga förstärkningar från Karthago. Stadens råd valde istället att skicka undsättning till Hasdrubal i Spanien och en stor här till Sicilien.

https://youtu.be/smCm5GeTmp8

Motoffensiv
Nu trappades konflikten upp på alla fronter, utom på det italienska fastlandet. Romarna inledde en motoffensiv på Sicilien, besegrade karthagerna och intog år 212 öns största stad Syrakusa, som länge försvarats med hjälp av vetenskapsmannen Arkimedes krigsmaskiner. I Spanien attackerades Hasdrubal av bröderna Scipio, vilka båda emellertid stupade. Till slut lyckades dock Cornelius Scipios son vinna en avgörande seger år 210. Kriget hade plötsligt fått drag av en personlig uppgörelse mellan scipionerna och barkiderna som påminde om en hjältesaga ur myternas värld.

Hannibal hade efter hand fått mindre manöverutrymme. År 211 marscherade han visserligen mot Rom, men just som han stod utanför portarna utbröt ett fruktansvärt oväder. Dyblöta och nedtyngda av genomsurt läder fastnade soldaterna i en hopplös lervälling. En anekdot berättar att marken de stod på samtidigt bytte ägare inne i staden, utan att priset påverkades. Rom och dess invånare hade fått tillbaka självförtroendet.

Det stod nu klart att Hannibal ensam inte skulle reda upp situationen i Italien. År 209 lämnade därför Hasdrubal Spanien för att ansluta sig till brodern. Han lyckades ta sin här över Alperna utan förluster, men den här gången var romarna beredda och fångade in alla fiendens kurirer. Hannibal förblev därför helt ovetande om att hjälp var på väg.

Undsättningsstyrkan besegrades år 207 vid floden Metaurus i Umbrien. Några dagar senare red en ryttare fram till Hannibals läger och slängde in ett oformligt föremål. Det var Hasdrubals avhuggna huvud.

Tiden rinner ut
Tiden började rinna ut för Hannibal. Scipio den yngre hade lämnat Spanien och landsatt en invasionsstyrka i Nordafrika. Med sina 26 år framstod han som romarnas egen Hannibal. Karthagos råd beslutade då att kalla hem sin fältherre från Italien. Efter 16 år och en lång rad segrar, hade han inte lyckats åstadkomma någonting.

Varför misslyckades då Hannibal? För det första utbröt aldrig något fullskaligt uppror i Italien, vars olika folkslag inte uppfattade honom som en befriare. För det andra innebar det enorma logistiska problem att hålla invasionsstyrkan operationsduglig år efter år på fiendens mark. Och medan det i Rom aldrig bildades något fredsparti, var Karthagos råd splittrat i en freds- och en krigsfalang. Barkidernas våghalsiga, kostsamma och utdragna krig hade många motståndare.

Hannibal var nu 45 år och hade inte varit hemma sedan han lämnade staden som tioåring. Den första nyheten som mötte vid hemkomsten var att lillebror Mago stupat.

Det var dags för ett avgörande av kriget, och i slaget vid Zama år 202 möttes slutligen Hannibal och Scipio den yngre. Karthagernas elefanter och 4000 makedonska hjälptrupper förslog inte långt. Roms legioner var mer motiverade och hade dessutom fått över det numidiska kavalleriet på sin sida. Utgången av slaget blev som i Cannae, fast tvärtom. Segraren tog sig namnet Scipio Africanus. Fredsvillkoren blev hårda: Karthago tvingades ge upp alla områden utanför Afrika, krigsflottan överlämnades och 10,000 talenter silver (260 ton) skulle betalas i krigsskadestånd.

Text och bilder: Allan Klynne från “Allt om Historia”.